Folkvalda, utsända, bortglömda

– Vi kommer att vara era bästa vänner i hela världen.

Buropen ekade i EU-parlamentets kammare i Bryssel i tisdags. Det verkade faktiskt vara få som ens hörde nästa mening Nigel Farage, invandringskritiska Ukips ledare, fick ur sig. Kanske för att han just ägnat 20 minuter åt att håna parlamentets ledamöter, för att sen avrunda med att be om ett gott framtida samarbete.

– Jag förstår att ni blir känslosamma, men ni uppför er som Ukip själva brukar göra i den här kammaren. Snälla, imitera dem inte, sa talmannen Martin Schultz.

Något hade hänt, konstaterade Farage, efter sitt djupt provokativa tal; det brukar vara Ukip som protesterar mot etablissemanget, nu var det tvärtom.

Mycket har sagts den senaste veckan om förhållandet mellan EU och folket. Men vilket folk är det egentligen vi talar om, i ett Europa där både länder och partier är splittrade? Mellan vilka går den klyfta som ska överbryggas och hur ska det gå till?

– Jag är den enda parlamentarikern som också sitter i den yttersta partiledningen där hemma.

Centerpartiets Fredrick Federley vill göra en poäng av hur nära han står partiorganisationen i Sverige och partiledaren Annie Lööf, men mest av allt tydliggör han hur det står till med den saken i andra partier. Statsvetarna Torbjörn Bergman och Magnus Blomgrens forskning vid Umeå universitet visar att under 20 år av svenskt medlemskap har EU-parlamentarikerna snarare blivit mer isolerade från den nationella arenan än tvärtom. Valdeltagandet i det senaste EU-parlamentsvalet var i EU som helhet drygt 42 procent och i Sverige strax över 50 procent. Det var en uppgång från tidigare år, men chockerande lågt med svenska mått mätt. Den svaga förankringen speglas i valet av kandidater. Det är svårt att få parlamentarikerna själva att säga det, men att skickas till Bryssel är allt som oftast en god reträttpost, eller en lite kuriös utsvängning i karriären. Den som siktar mot den absoluta partitoppen gör bäst i att stanna hemma.

Problemet med isoleringen är större än enskilda ledamöters karriärmöjligheter.

Att ledamöterna på EU-nivån är svagt kopplade till den interna partiorganisationen och riksdagsgrupperna gör enligt de båda forskarna Bergman och Blomgren att besluten som tas i EU-parlamentet sällan tas upp i den politiska debatten hemma. Motsättningarna mellan olika partier blir otydliga för väljarna. Det blir tråkigt helt enkelt. Folk slutar lyssna. Den som ens hade orkat försöka, ger upp.

Moderaten Christoffer Fjellners tes om glappet mellan den nationella nivån och EU låter ungefär såhär: Riksdag och regering är inte villiga att basunera ut EU:s påverkan på lagstiftningen.

– Jag vet inte hur stor andel av miljöpolitiken som är implementering av EU-politik, men jag skulle uppskatta det till 70 procent. Jag kan förstå att en betydande del av politikerna i Sverige inte beskriver sitt arbete som implementering av beslut som andra har fattat.

Men frågar du centerpartisten Fredrick Federley är det ändå inte där legitimitetsproblem ligger.

– Parlamentet är öppnare än Sveriges riksdag. I ministerrådet får du inte veta hur medlemsländerna har röstat. Många som är EU-kritiska vill i stället ha mer mellanstatligt samarbete, men då har de inte förstått det där. Vad som skadar den demokratiska processen är när parlamentet ska medbesluta med rådet, till exempel om budget, Brexit, eller jordbrukspolitiken. Då sitter de på ena sidan och vi parlamentariker på den andra, i slutna sammanträden. På sikt vore det bättre med mer av beslutsfattande i parlamentet och mindre i det detaljstyrande rådet.

Det svenska systemet för förankring skiljer sig från andra medlemsländers. Regeringen måste först komma till riksdagens EU-nämnd för godkännande inför ministermöten och innan gemensamma beslut fattas. Även om det är mitt i natten.

Inför flera stora uppgörelser, både vid den stora klimatuppgörelsen 2014 och överenskommelsen med Storbritannien som föregick Brexitomröstningen, har Stefan Löfven prövat nattmanglande förhandlingsdeltagares tålamod med att insistera på att först gå ut och ringa hem.

Telefonsamtalen till EU-nämnden har tagit sin tid. Folk har skruvat på sig.

– Vi har haft några riktigt pinsamma intermezzon på detta tema, vi höll på att dö av skam, säger en källa i regeringskansliet.

Ett i jämförelse ovanligt mått av nationell förankring alltså. Åt ett håll. Men hur ser det ut åt det andra?

Som parlamentariker ser sig miljöpartisten Bodil Valero, som satt i riksdagens EU-nämnd i åtta år innan hon packade väskan och for till Bryssel, inte som en representant för regeringen.

– Jag företräder mig själv, valmanifestet och vårt partiprogram. Men inte regeringen, därför att regeringen tillkom efter att vi blev valda 2014. Sen är det klart att vårt parti inte alltid tycker som vi gör heller, men vi känner att vi ändå har ett mandat.

Hon pekar i stället ut den maktkamp som pågår mellan rådet och parlamentet som en av de största stötestenarna.

– Ministerrådet lyssnar väldigt mycket på hemmaopinionen och den är mer och mer främlingsfientlig i dag. I parlamentet ser vi det mer som att vi företräder Europamedborgare, i vårt fall de gröna. Där någonstans blir det fel. Rådet försöker hålla parlamentet utanför där vi borde ha självklar medbestämmanderätt, som i avtalet med Turkiet om flyktingmottagandet.

I en Sifo-undersökning gjord strax efter Brexitomröstningen svarade en majoritet av svenskarna att de vill stanna kvar i unionen, men bara 14 procent uppgav att de tycker att EU är på väg åt rätt håll. Socialdemokraten Marita Ulvskog är inte förvånad.

– Klart att det är varningssignal. Det har varit högermajoritet i alla EU:s institutioner i decennier nu. Hur ska man kunna förstå denna stora apparat, hur kan man veta att det inte är socialdemokraterna som styr? Vi har kämpat in i det sista för ett paket med fackliga rättigheter, rimliga arbetsvillkor och lönevillkor, men 14 länder har lagt in gult kort för att man inte vill ha det. Så länge vanliga arbetstagare uppfattar att de blir utkonkurrerade av människor som säljer sin arbetskraft billigare kommer vi ha problemet vi ser nu, och det är populistiska partier som profiterar på det.

Mellan jakten på väljarna och jakten på starkt mandat i EU-nämnden, går skillnadnerna partierna emellan lätt förlorade. Men Marita Ulvskog kämpar för att bevisa motsatsen. Hennes ärkefiende, moderaten Gunnar Hökmark, likaså:

– Socialdemokraterna vill föra upp sociala frågor på agendan här, ett socialt protokoll från den nationella debatten. Något från riksdagens suveränitet ska bli till ett gemensamt mischmasch. Att exportera den svenska modellen leder till beslut som inte passar olika länders modeller och ramar. Det urholkar legitimiteten. Jag är väldigt missnöjd med regeringen vi har i Sverige, men jag vill inte ändra grundlagen för det. Enda sättet att reformera EU, är genom att låta rätt politiska vindar blåsa.

De partipolitiska positionerna har förflyttats sen Sverige blev en del av unionen. Från början EU-skeptiska miljöpartiet har, trots att öppet kritiska företrädare placerats på betydande poster, gått mot en alltmer accepterande inställning. I dag är fler miljöpartistiska än moderata väljare positiva till EU. När Gunnar Hökmark pratar om dem som vill reformera EU pratar han bland annat om en slumrande men inte helt obetydande grupp inom sitt eget parti. Partivännen Fjellner ser en risk att den falangen nu växer.

– Som moderater är vi kritiska till när politiken tar sig alltför stor omfattning. Då blir man ännu mer kritisk när besluten fattas i EU och kan konstatera att de besluten blir ännu fler. Om man inte lyckas sköta frågan om britternas utträde så kan den falangen stärkas. Men troligare är kanske att man börjar se risken för att vi förlorar det som är kärnan i EU-samarbetet: den inre marknaden och de fyra friheterna. Det vi tydligt värdesätter.